Kom precis hem från en urtrevlig middag med två indiska vänner från jobbet. Grabbarna hade fixat en indisk jättebuffé (sju olika currys och grytor) och jag åt så jag storknade. Nu är det min tur att bjuda tillbaka på svenskt vis. Kanske ska man slänga fram surströmmingsburken och blodpuddingen som den finsmakande norrlänning man är! Nä skämt och sido; Vad fan ska jag bjuda på? Sill tror jag knappast att de får ned, kräftor vågar de nog inte ens titta på och köttbullar är ju faktiskt allt annat än svenskt... Funderar på sparris, lax och pressad potatis, det är gött!
Vi snackade bröllop under middagen. Vi snackade arrangerade äktenskap. Vi snackade seder och traditioner och det skiljer sig verkligen märkbart länderna emellan. Grabbarna närmar sig de 30 och när de kommer hem nästa gång har deras föräldrar fixat tjejer åt dem och de kommer nog att gifta sig före mig även fast de inte ännu träffat sina blivande fruar! Som svensk med helt andra traditioner och smutsiga levernen är ju detta lite svårt att förstå... Men, nu är det ju så att i indien existerar nästan inte skiljsmässor och här i sverige skiljer man sig åt höger och vänster, vilket låter vettigast? Jag måste nog ge ett poäng till mina indiska vänner, för mina försök att försvara den egna, svenska viljan blev minst sagt patetiska när de frågande säger:
- Men, man har ju lovat varandra evig trohet. Det är ju ett löfte till en människa som man skall kämpa för att hålla, livet ut...
Jag ska gifta mig EN gång, med en kille som jag visserligen delar ett syndigt leverne med, men man ska ta det här på allvar! Det här är inte nån jävla lek och jag ska kämpa för kärleken och min man och jag har ett ansvar för att det kommer att gå vägen, hela vägen ut.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Inte vettigt att skilja sig, men vad är det som säger att de indiska äktenskapen är lyckliga. Är det bättre att kanske må dåligt ett helt liv än att faktiskt skiljas och kanske ha en andra chans till lycka.
Sen kan man ju tycka att det svenska folket kanske ger upp liite för lätt ibland!
Jag har alltid varit väldigt mycket emot arrangerade äktenskap, men det var faktiskt väldigt intressant att få en annan syn på saken. Nu för tiden skiljer sig folk om de är oense om de ska ha sylt eller äppelmos på gröten till frukost och då tycker jag att man kan lyssna och ta lärdom från andra kulturer som verkar få det att funka bättre.
De erkände att deras traditioner har blivit mer västerländska och att de inte behöver gifta sig med tjejen om de inte trivs ihop. Föräldrarna verkar fungera som matchmakers :)
Det som rör mig är ju att du tar det så jävla rätt. Du tar det bästa från bägge traditionerna, från bägge kulturerna. Att välja själv, att stå för det man väljer och kämpa för det- att hedra sitt löfte.
Skicka en kommentar